Me in front of Varberg fortress, in Sweden, looking like a dork.Det var en vacker dag att gå och fika vid det gamla slottet på deras terass som har utsikt över havet. Där var vi allihopa, min faster, min syster, hennes make och alla barnen, tonårsdottern, tonårssonen och det nyaste tillskottet, Emil, som var ungefär sex år gammal då. Terassen är en av de mer turisttäta platserna i kuststaden Varberg där min faster bor, även om kaffet där är så dåligt det borde användas för någon form av rengöring istället för att drickas.

Jag får syn på en man med två söner på väg mot oss. Den äldre sonen är ungefär åtta och den yngre är en liten krabat på ungefär fyra år. Han har en keps och ett träsvärd som han använder för att slå på alla buskar och plator på vägen ut. Pojken verkar mycket nöjd med den förstörelse man kan åstadkomma på en planta i en kruka med ett oskarpt träsvärd och pappan gör inget för att stoppa honom.

Jag ser det som mitt syfte i livet, eftersom jag saknar egna barn, att försäkra mig om att mina systrars barn inte litar på några vuxna överhuvudtaget. Jag åstadkommer detta genom att hela tiden ljuga för dem. Dels för att det utvecklar man på så sätt i deras små hjärnor en stötsäker detektor för skitprat och dels för att det är kul, eftersom mina lögner oftast är kreativa, skojiga och ironiska. Som tex att berätta för dem att huvudingrediensen i klister är lakrits och därför så smakar klister som den godaste lakrits du någonsin ätit. Eller att en av mina systrars barn var en byggsats hon köpte i en affär och monterade ihop själv och om de inte är snälla kommer hon att plocka isär honom, lägga tillbaka honom i lådan och lämna tillbaka honom till affären och få i utbyte någon snällare och tacksammare som plockar upp sina kläder från golvet och tackar för maten då och då. Eller att väggar har en speciell beläggning som man kan rita på och vad man än ritat är borta dagen efter. Eller att min systers favoritmusik är när slår på en kastrull med en slev väldigt fort och ofta. Du ser, roliga påståenden allihopa!

Jag vänder mig till Emil som sitter närmast mig och säger: -"Ser du den där korta killen med keps och svärd där borta? Han sade att du var en fegis och att du fortfarande har på dig blöjor!"

Emil, som ser väldigt förolämpad och arg ut skriker: - "Va?!" och ställer sig upp och börjar röra sig mot pojken för att ge honom stryk. Hela bordet med tre vuxna, två tonåringar ställer sig också upp samtidigt och ropar till Emil: -"Nej, stopp! Ola skojar bara!" medans jag, mycket nöjd med denna reaktion, håller på och skrattar ihjäl mig.

Detta är mitt sinne för humor. Jag hamnar förmodligen inte i himlen...